3G är tredje generationens mobiltelefoni, som ger mobiltelefontjänster med en överföringshastighet på upp till 2 Mbps för stationära system.
HistoriaSom första generationens mobiltelefoni, 1G, räknas den analoga mobiltelefonin (NMT) medan 2G GSM är den digitala versionen. 2G var tänkt att bli en europeisk standard där GSM var förkortning för Group special mobile. Även länder utanför Europa såg en stor fördel med en gemensam standard för mobiltelefoni och efter smärre justeringar av systemet blev GSM en standard som kunde nyttjas över hela världen. Innebörden av förkortningen GSM ändrades till Global system for mobile communication. Man kan märka detta i tidiga mobiltelefoner, som till exempel inte anger det amerikanska 911 som ett nödnummer, utan endast det ”europeiska” 112. Efterhand stod det klart att ett standardiseringsorgan, motsvarande ETSI för fasta nätet, var nödvändigt för att sammanlänka de olika nationella intressena. 3GPP bildades ur vilken 3G-standarden har sitt ursprung. Europaparlamentet och Europeiska unionens råd tog i slutet av 1998 ett beslut, som innebar att alla medlemsländer till EU skulle möjliggöra ett införande av 3G-tjänster i respektive land senast den 1 januari 2002.
4G
4G är fjärde generationens mobilkommunikation, ett samlingsnamn på framtida standarder bortom 3G. 4G är främst avsedd för ultrabredbandig internet–åtkomst. För att en kommunikationsteknik ska få kallas 4G krävs egentligen att den kan erbjuda hastigheter på ungefär 100 Megabit per sekund till mobila användare och 1 Gbit/sekund till stationära användare, och således uppfyller specifikationen IMT-advanced, som är standardiseringsorganet ITU:s kriterier för 4G-system, men tidiga versioner av standarder som ännu inte kommit upp i över 100 Mbit/s marknadsförs som 4G.
